Manifest!
När jag var liten fanns det tre ledstjärnor att navigera efter i livets dimma: Missionsförbundet, Socialdemokraterna och Konsum. Ja, fyra egentligen, universitet också, som låg mitt i min hemstad full med manskör, kajor och Pelle Svanslös. Trodde man på missionsguden, röstade på sossarna, handlade på Konsum och gick på universitetet var man så att säga hemma. Inget kunde hända en, allt skulle ordna sig och Sverige skulle fortsätta att vara bästa landet i världen. Hela paketet var ju så färdigtänkt så att det fanns liksom inget kvar att göra, utom att vända upp och ned på alltihop, helst på ett sånt sätt att ingen egentligen fattade vad det var frågan om. Så kom jag att tillhöra generation X.
Generation X är ofta beskylld för att inte ta ställning i sånt som är viktigt. Och eftersom ironin är uttrycksmedlet kan det leda till en del missförstånd. Ibland har jag tex fått mail där man undrar om jag är för dödsstraff egentligen och uppmanar mig att sluta driva med handikappade i samhället. Fast allt är ju egentligen menat som lite hjärngymnastik, just för att kanske tänka ett varv till över värderingarna man fått i sig sen barnsben. Och detta är ju inget nytt: Jonathan Swift kom ju på sin tid med ett fiffigt förslag att man kunde äta upp barn som ingen ville ha och skapade ett fasligt rabalder i 1700-talets England. Så för att undanröja alla tvivel att även en som tillhör generation X kan ha värderingar får ni nu ta del av ett manifest så ni slipper klaga hos redaktionen. Och det här står jag för:
Allt annat går bra!
Dags för Generation Ja!
7.11.03