KRÖNIKA

Så har det hänt igen.

Trots att känslan av obegriplighet är total så finns ett minne också.

Ett sjutton år gammalt minne.

Alla som är tillräckligt gamla minns exakt vad de gjorde i det ögonblick de fick beskedet om Olof Palmes död. Nu kan alla säga detsamma om Anna Lindhs.

Den elfte september 2003 på förmiddagen sjöng och spelade jag tillsammans med min son och hans kamrater. Vi firade Almtunaskolans femtioårsjubileum och tvåorna hade just sjungit för full hals om kossor, kråkor och kantareller. Då sprider sig nyheten tyst ibland de vuxna. En efter en blir vit i ansiktet och till slut förstår även jag vad som har hänt. Den specialskrivna jubileumssången går igång och barnen sjunger med glatt humör. Vi som vet säger inget. Jag vill skrika ut ilska, sorg och vanmakt men står vid kontrabasen, kompar melodin ”My Bonnie is over the ocean” med ett påklistrat leende och en oändlig tomhet i magen.

Livet balanserat på en knivsegg.

Hinnan mellan liv och död som fått sin slutgiltiga rispa. Så skört är det. Det kan ingen utredning om Säpos eventuella skuld eller psykvårdens nedrustning ändra på. Den som tror något annat har fel.

Snackar med en av byggjobbarna som renoverar vårt hus. Han är skakad. ”Jodå, Anna Lindh, hon bodde på Salagatan 39, jag var brevbärare på den tiden”. Sverige är litet, alla känner alla och Anna Lindh har alltid funnits. I Uppsala när jag var liten var hon och min storebror med i samma SSU-förening. ”Streber”, sa vissa, antagligen avundsjuka på hennes energi och kompetens. Idag ser vi att det var en sann övertygelse som drev henne. Därför känns det idag som om jag förlorat en slags politisk storasyster. En storasyster man inte alltid håller med men alltid lyssnar på och faktiskt beundrar lite i smyg.

Så vad gör vi nu då?

I rapporteringen om hennes död hör vi formuleringar som:

”´Göran Persson lyckades inte hålla tillbaka gråten”

”Tysklands utrikesminister Joschka Fischer hade svårigheter att hejda tårarna”

Varför ens försöka?

Vi behöver sörja och det ordentligt. Vi måste helt och fullt kapitulera inför känslan att detta var det mest meningslösa som kunde hända. Gör vi inte det släpper inte krampen hur många syndabockar vi än hittar.

Först därefter kan vi ta vid där Anna Lindh alldeles för tidigt fick sluta:

Nämligen i kampen för alla människors lika värde och en rättvisare värld.

Gråt svenska folk.